Brevstudier

1700-talet brukar kallas ”brevets århundrade”. Brev var såväl en personlig kommunikationsform som en högt värderad berättarform och ett instrument för att påverka. I två av mina studier har brevformens makt stått i centrum. Julie Björckegrens brev till Carl Sparre ger exempel på det personliga brevets förmåga att påverka, och i min forskning om de moraliska veckoskrifterna (se längre ner på sidan) har jag klargjort brevformens retoriska företräden i tilltalet till läsarna.

Julie Björckegrens brev till Carl Sparre
En brevskriverska på 1700-talet.

Vad kunde en 1700-talskvinnas brevskrivande betyda för hennes tillvaro? I vissa fall: mycket. En samling brev som skrivits av Julie Björkegren,  borgmästarhustru i Linköping, utgör ett spännande exempel.

1998 råkade jag i Riksarkivet hitta ett antal personliga brev till överståthållaren Carl Sparre (1723–1791), skrivna av Julie Bjöckegren, född Ekerman (1765–1800). Samlingen omfattar sex brev skrivna 1784, då Julie Ekerman var Sparres älskarinna i Stockholm, och 53 brev skrivna 1789–1791, då hon gift sig med Nils Björckegren och var i färd med att installera sig som borgmästarhustru i Linköping. Mina frågor till breven kretsar övergripande kring makt och identitet, kring vem brevskriverskan uppfattade sig vara och önskade sig vara, kring vem det var möjligt att vara där hon befann sig och hur brev tjänade som instrument i denna process.

Jag har tolkat materialet som en identitetsskapande berättelse där brevskriverskan arbetar sig fram emot ny självförståelse och genom texten iscensätter och prövar roller och positioner samtidigt som hon skriver fram önskningar och begär. Sättet att skriva sätts i relation till tidens epistolära retorikskifte och framväxten av en ny borgerlig kvinnoroll.


Om Julie Björckegrens liv och brev [av Tilda Maria Forselius]

2018 Catharina Juliana (Julie) Ekerman, 1765–1800, i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

2006 ”The body and the decent inner self: Letters by Julie Björckegren, wife of a Swedish Mayor, 1789-91”, Women’s Writing 13:1, 121-138, 2006.

2003 ”Jaget, frun och den fjolliga flickan: Rollspel och identitetskonstruktion i Julie Bjöckegrens brev till Carl Sparre”, Brevkonst. Red. Paulina Helgeson och Anna Nordenstam, s. 45-74, Stockholm/Stehag 2003.

2002 ”Min nådiga pappas Uprigtiga Vän och fiolliga flicka: Julie Ekerman/Björckegrens brev till Carl Sparre lästa utifrån frågor om makt och identitet” (magisteruppsats) finns tillgänglig i Diva, Stockholms universitets arkiv.


Brev som artikelform i 1700-talets veckopress

I God dag, min läsare! uppmärksammar jag brevformens betydelse i tidig veckopress.

När den första moraliska veckoskriften, Sedolärande Mercurius (1730–1731), inbjöd läsarna att skicka in bidrag var detta något helt nytt i tryckt litteratur i Sverige. Snart publicerades i Sedolärande Mercurius och i efterföljaren Then Swänska Argus (1732–1734) ett antal artiklar i brevform. Många av dessa ger intryck av att vara bidrag från läsare som (under signatur) tar upp olika samhällsfrågor till diskussion, men de kan också vara skrivna av redaktörerna själva. Brev var också, särskilt i Then Swänska Argus, en form för eleganta satirer som berättaren stod för. Brevets betydelse i och för de moraliska veckoskrifterna bekräftas av att det senare under 1700-talet utkom flera veckoskrifter som var helt brevberättade. Ett par av dem som analyseras i avhandlingen är Bref Om Blandade Ämnen (1754) och Brefwäxling (1772-1773).

”Högtärade Herr Argus.” Så inleds ett nummer av Then Swänska Argus med ett publicerat läsarbrev.

Brevmaterialet i 1700-talets veckoskrifter antog många former och funktioner, och var ingalunda enhetligt. I studien argumenterar jag för att läsarbreven, i synnerhet i de tidiga veckoskrifterna på 1730-talet, har en särskild funktion som jag med Benedict Andersons term kallar ’föreställda gemenskaper’. Hur det än var med ’äktheten’ i läsarbreven ger de ett intryck av ett samspel mellan läsare och redaktörer, mellan handskrift och tryck, i en fortgående kedja av händelser. Berättarna inbjöd till medverkan och samspelade med den föreställda läsekretsen liksom från en scen, där den läsare som så ville kunde få stiga fram och tala om de frågor han hade på hjärtat.

Det står klart att det nya mediet – veckoskriften – stärkte sin position genom att remediera (återanvända) brevformen. Brev hade en lång historia inom nyhetsförmedling och moralisk rådgivning, och det var också ett etablerat medium med avsevärd social betydelse. Sådana kvaliteter kunde veckoskriften utnyttja för att skapa läsarintresse. Genom den föreställda gemenskapen med läsekretsen kunde det nya mediet visa sina särskilda företräden och demonstrera vad som skilde det från boken, nämligen snabb produktion och kontakt med samtiden. (Se sidan om veckopress 1700-tal för info om mina publikationer i ämnet.)